måndag, november 20, 2017

Det behövs motvikt till det jobbiga

Veckans som gick var lite tung. Gamla mor blev sjuk och vi satt sex timmar på akuten för måndagen. Undrar hur många timmar jag suttit på akuten med mina föräldrar? Det är många. Mamma ligger fortfarande på sjukhuset men ska hem denna vecka. Hem till en tom lägenhet och ingen ork. 

Vid tunga tider behövs något som motvikt. Det har jag fått i helgen. I fredags kväll var jag och dottern med kusin på ÖFK:s årliga show. Vårt fina fotbollslag (som är så duktiga på planen) jobbar varje år med ett kulturprojekt. I år har de arbetat kring samernas historia och kultur. Maxida Märak med mamma, moster och morbror har varit till ÖFK:s hjälp. Även de medverkade under fredagens show, som var utomhus på Jamtli. En härlig kväll med eldar, kåtor, varmklädda människor, rap och jojk. 

                     Efter showen. Jamtlis utomhusscen med Frösön i bakgrunden.

I lördags var jag på Östersunds bibliotek där vännen Karin berättade om sin nya roman "Drottningen af Åre". Den handlar om Kristina Hansson från Skåne ,som under senare tiden av 1800-talet kom till Åre för att starta ett hotell. Det var inte helt lätt att som kvinna komma till en liten by och berätta om sina planer. Men det gick och hon startade Åres första hotell, som fortfarande finns kvar och nu heter Hotell Åregården.
Karin berättade med en sån inlevelse att man nästan trodde man var i Åre just vid den tiden.

Dagen till ära bar Karin tidsenliga kläder.


Det blev en fin helg.
Mitt i allt det jobbiga finns det ofta ljuspunkter.




fredag, november 10, 2017

                         Morgonens frost gjorde naturen så vacker. 
                                   Luften kändes ren och klar.
                  Jag tog djupa andetag och kände livet cirkla inombords.

torsdag, november 09, 2017

Livet just nu

November är inne på sin nionde dag. Idag regnar det och det är mörkt och ganska så trist ute. Någon frostdag har vi haft, så där krispig och fin. Den första ishalkan har även den gjort sitt intåg, en dag då det var en plåga att gå på hundpromenaden.

November, en månad som gjord för att kura inne och göra något roligt pyssel. Jag är full av idéer. Nyss kom jag hem från loppis med flera glasburkar med lock a' 10 kronor styck. I dem ska jag försöka mig på att göra minilandskap med jultema.

I vår brandskadade stuga har det hänt grejer. Yttertaket är helt rivet och nytt tak har lagt, bara plåten som fattas. Inne är den skadade väggen riven och fram kom timmerväggen. Egentligen skulle det vara snyggt att måla den väggen vit och behålla den så. Vi har dock insett att det blir för mycket timmer eftersom det är den största väggen. Vi kommer att sätta plattor, på dem en diskret tapet som passar. Och det lilla fönstret ska bytas ut mot ett större för att få in lite mera ljus. Det jobbet kommer maken att göra själv under våren. En fläkt står och går för att torka upp det blöta. Halva golvet är rivet och ska ersättas med nytt. Det blev en del pyssel efter branden men vi kommer att få en del nytt och fräscht. En ny kamin ska också inhandlas och ett rör med dubbla pipor. Nu ska det bli så brandsäkert som det bara går.

Lite så ser livet ut just nu.

En dag med sommarblommor, höstlöv och snö.

Så här ser det ut inne i stugan just nu.




måndag, oktober 23, 2017


Blåsiga höstdagar har vi gott om just nu. Träden står där avlövade och ser lite sorgsna ut. Nu börjar den tid på året som jag tycker är tyngst. Alla vackra höstfärger är borta och dagarna blir kortare och kortare.

Det är bara att försöka göra det bästa av tillvaron.

tisdag, oktober 17, 2017

Vi behöver prata om det, lyfta fram det mörka #metoo


2010 startades #prataomdet, som var en liknande kampanj som dagens #metoo. Det var på twitter det hela startades utifrån våldtäktsanklagelserna mot J. Assange. Förutom en hashtag blev #prataomdet senare en bok och en teaterföreställning. Mitt bidrag kom med i boken och i teaterföreställningen, jag läste även in delar av min text för P1:s ”Tendens”.
Ämnet är alltid aktuellt och alltid viktigt att prata om, just nu berättar fler och fler kända kvinnor om övergrepp de har varit med om. Min text känns som en viktig del i debatten just nu, därför väljer jag att lägga ut den i sociala medier.
Som 50-talist är jag uppvuxen i ett samhällsklimat där sex var tabu att prata om. I skolan fick vi en lektion i sexualkunskap, där en högröd lärarinna visade en plansch om hur kvinnor och mäns kroppar såg ut i de genitala områdena. Och mycket snabbt, fick vi en genomgång i hur ett barn blir till. Det var allt. Skamligt var det, en tyst skam som ingen pratade om. Jag minns de skräckfyllda rasterna i femman och sexan, när pojkarna drog ner oss tjejer på killtoaletten för att känna på våra bröst. De tuffa tjejerna vågade gå förbi denna helvetesgrotta och blev ibland neddragna, för att sedan fnittrande berätta om upplevelsen. Vi som inte vågade höll oss långt därifrån. Ändå kom vi inte undan, det kunde ske var som helst. Även klassens snällaste kille tog tillfället i akt och klämde på mina knoppande bröst. Skamkänslan gjorde att jag inte vågade berätta, det var inget man pratade om.
Jag minns även ”snuskiga gubben”, som bodde i samma trappuppgång som en av mina kompisar. Hur han flinande öppnade dörren varje gång vi klev in i trapphuset. ”Vill ni komma in flickor”, var hans ständiga fråga. Hur jag livrädd sprang förbi hans dörr. Och ingen pratade någonsin om det. 
Vi 50-talister växte upp, utan att prata om det. Vi träffade män, gifte oss och fick barn. Ibland kunde det glimma till under samtalen med väninnorna, en antydan om hur deras sexualliv hade ”gått i träda”. Hur de ställde upp för att tillfredsställa mannens behov. Vi som hade vuxit upp med ord som: ”Man vet ju hur männen är, de måste få sex.” Vi som vuxit upp med normen att mannen är subjektet som tar det han tycker sig ha rätt till. Vi kvinnor var objekt som skulle ge det mannen ville ha.
Jag har pratat med singelkvinnor, födda på 40- och 50-talet, som tyckt synd om gifta män. Kvinnor som ”ställt upp för dem”, eftersom männens fruar inte gjort det. ”De får skylla sig själva, de borde väl förstå att männen vill ligga med dem. Det är klart att mannen söker sig till någon annan, med all rätt.” På fullaste allvar har kvinnorna delat sina åsikter med oss gifta kvinnor, bara så vi skulle veta. 
Jag har även mött rädda gifta kvinnor som känt skam över att inte leva upp till förväntningarna om hur kärlek och lust ska vara. De kvinnor som inte längre har orkat, varken fysiskt eller psykiskt. ”Tänk om han har en älskarinna! Fast jag kan förstå honom.”
När ska detta synsätt förändras? När ska medelålders kvinnor våga säga ifrån, både till sina män och till de väninnor som tycker synd om männen? Någon måste börja. Kommer min generation och äldre någonsin att våga prata om det? Ju längre vi är tysta desto längre dröjer det innan strukturerna förändras. Hur länge ska kvinnor göra sig till offer? Vi behöver inte ”ställa upp” mot vår vilja. Kanske kan det vara så att viljan finns, om vi vågar känna efter. Om vi vågar släppa taget om skammen, som vi levt med under så många år. Men, för att kunna göra det behöver vi prata om det.
Det jag tog upp här var en liten del av de trakasserier jag och många med mig har fått utstå under åren. Allt ifrån lärare, bilskollärare, män på krogen som har gått över gränsen. Som ung vågade jag inte ryta ifrån. Vid ett tillfälle gjorde jag det på en krog i Umeå, mannen fick spel och slog mig. Han slängdes ut därifrån men var snabbt inne igen. Jag gick hem med en lårkaka och en stor rädsla.
Vi måste ta tillbaka våra liv och jag är så tacksam över alla kvinnor som äntligen vågar träda fram med sina upplevelser.
#metoo

tisdag, oktober 10, 2017

Det som inte fick hända det hände.

Jag kommer aldrig att glömma orden som min man skrek vid tiotiden igår förmiddag. "Men helvete, det brinner"!

Han var ledig igår och vi skulle ta det lugnt, plocka undan lite i trädgården men inte så mycket mer. Han hade nyss gjort en brasa i kaminen och satt i vår lilla soffa och läste en bok med vår hund bredvid sig. Själv låg jag och vilade i sovrummet.

Jag rusade upp och in till honom, tittade upp i taket och såg en fullt utvecklad brand i taket. Känslan just då, enbart skräck. Maken hämtade en slang som han kopplade in i duschen och sen klättrade han upp på taket. Han insåg snabbt att han inte skulle kunna släcka branden och jag skrek till honom att han skulle komma ner, samtidigt hade jag SOS i telefonen och hon sa bestämt ifrån att han skulle vistas på taket. 

Medan jag pratade med SOS sprang jag ut och in för att plocka med mig viktiga prylar såsom dator och kamera. En del kläder fick jag också med mig. Det kändes som en evighet innan brandkåren kom. Först kom en ambulans, sedan en av våra lokaltidningar, därefter kom sex brandbilar och tre polisbilar. 

Medan lokaltidningens reporter smög bakom träden började brandmännen att jobba. Vi kunde bara stå där och se på. Vår hund satte vi i min bil, han var rejält uppskrämd. 

Känslan att stå där och inte veta hur det skulle gå. Den känslan var ren och skär fasa.

Jag ifrågasatte att SOS skickade en ambulans, vi var ju inte skadade. När jag stod där var jag glad över att de kom, de pratade med oss på ett sätt som lugnade ner, åtminstone mig.

Det var ett väldigt pådrag och där stod vi och såg på. Det kändes som en filmscen som utspelade sig.

Poliserna gav också dom ett lugnande intryck. Vi kunde till och med skämta lite. Det var när elden var släckt och vi insåg att huset inte skulle brinna upp. Efter någon timme var branden släckt och tomten tömdes på brandmän, poliser, ambulanskillar samt alla deras fordon. Där stod vi ensamma kvar och fattade nog inte riktigt vad som hade hänt.

Tack och lov för min fina svägerska och granne som bjöd in oss till deras varma hus. Vi åt lunch och jag drack mängder med kaffe. Mats syskon kom förbi så även hans gamla föräldrar. Alla var vi upprivna men det var skönt att få prata om vad som hade hänt. Försäkringsbolaget kom efter någon timme, vilket var otroligt bra. Därefter kunde vi gå in i huset och börja städa upp.

För någon timme sen hade maken suttit i soffan som stod under fönstret. I godan ro hade han läst en bok och druckit sitt förmiddagskaffe. På några minuter förändrades allt.

I taket gapade ett stort hål, som lagades provisoriskt av maken och hans storebror.

Vi städade bort sånt som var vattenskadat, förvånansvärt lite. Vi hade räknat med stora vattenskador men så var det inte alls. 

Duxsoffan från 50-talet, som jag hade tänkt lämna till en möbeltapetserare, den var vattenskadad och hamnar på tippen. 

En sån här gång känns inte alla prylar viktiga. Ingen av oss blev skadade, huset står inte i ruiner. Mitt i oturen så känns inte allt nattsvart, även om skräcksynen av det brinnande taket kommer att följa mig länge.

Vi kommer att leja en firma som gör det som måste göras, byta tak, laga vägg och byta golv. Ett nytt kaminrör ska sättas in och det ska göras efter konstens alla regler. Det kommer att bli tufft nog ändå att våga elda igen.

Min i allt elände kändes det så fint med familj, vänner och grannar som kom förbi och undrade om de kunde hjälpa till med något. Och alla fina hälsningar på Facebook som värmde hjärtat. I nöden finns människor omkring en som hjälper och stöttar. 

Var rädd om er och varandra, man vet aldrig vad som väntar runt knuten.

Livet kan förändras på en minut. Det vet jag nu.



tisdag, oktober 03, 2017

Minisemester

Jag och våra döttrar har varit på minisemester över helgen. Vi har varit på mitt favorithotell Copperhill i Åre. Att komma in där är som att komma in i en varm famn. En speciell byggnad men så vacker i sin utformning. Personalen är genomtrevlig och får en att känna sig så välkommen. När döttrarna gick på en blåsig tur i lördags åt jag en god lunch på hotellet och därefter njöt jag i deras spa. 

Vi hade bokat en svit, två sovrum och allrum med köksdel. Och en fantastisk utsikt över Åredalen. När tjejerna besökte spa på eftermiddagen satt jag och njöt av utsikten.

Vi åt en underbar trerättersmiddag för att sen slockna ganska tidigt. Innan frukost gick jag och ena dottern och badade i spaavdelningen, vi, plus två personer till. Så underbart att få börja dagen i en varm bassäng.

Frukosten på Copperhill är precis så god som en hotellfrukost kan vara, kanske lite godare. Vem får rökt hjortstek på frukostmackan annars? Vi checkade ut vid elva och åkte ner till Åre by en sväng. På väg hem stannade vi till vid Kretsloppshuset i Mörsil och åt en god söndagsbuffe´. En kort men ack så härlig semester. Bildkavalkad följer här.

               Foaje'n, tillika baren och receptionen. Och en jättestor öppen spis.

               Den stora öppna spisen i skiffer. Rumskorridorerna löper längs långsidorna.

                                                      Rum med utsikt.

                                                    Åredalen i kvällsljus.

      Tänk er en ljummen bassäng en tidig morgon. Du är ensam. Du simmar rakt mot naturen. 

En annan bassäng, en sittvariant. Där är vattnet varmt. Man kryper ner och omsluts av värme.  Där kan jag sitta länge och bara njuta av naturen utanför.

   Söndag morgon. Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen och andas in den friska höstluften.

Vi avslutar vår lilla semester med lunch på Kretsloppshuset, där denna underbara ljuskrona hänger.

                                        Utsikt mot en underbar trädgård.

Jag tackar för att jag har möjligheten att kunna uppleva en helg som denna. Jag lever väldigt enkelt för det mesta, just därför är det extra härligt med några dagar utöver det vanliga.