fredag, september 22, 2017

Nya stigar i livet

Idag på morgonpromenaden tog jag en annan stig än den jag brukar. Samma skog, ändå annorlunda. 

Jag tänker på det här med att vandra nya stigar i livet, att våga sig på något nytt. Jag har vandrat än hit och än dit genom livet. Ganska stressigt. Jag har gjort många nya upptäckter och varit med om stora och små upplevelser och det har varit fint.

Nu är jag ganska trött på detta irrande och mina stigar varierar inte så mycket längre. Det känns lugnt och skönt. Jag behöver inte så många nya stigar, är ganska nöjd som det är.

Hur ser dina stigar ut?



onsdag, september 06, 2017


Det är höst. Den kom så snabbt, efter en sommar som aldrig riktigt blev någon sommar. Jag trodde på augusti, att den skulle komma med värme, visst fick vi ett antal fina dagar men inget riktigt högtryck. Och nu är det höst. Det är kallt och blåsigt och löven börjar falla. 

Vi bor kvar i stugan ett tag till. Ett täcke har satts för den gamla dörren som läcker in kyla. Morgnarna börjar med att tända upp i kaminen och brygga värmande kaffe. I väggarna kör mössen gatlopp. Visst kunde livet vara aningen mer glamoröst. Men nu är det som det är. Jag kan ärligen bekänna att jag kollat på resor till värmen men ekonomin tillåter inte sådana utsvävningar. 

Nu får vi hoppas på en fin senhöst. Närmaste veckan verkar bara bjuda på moln och regn. Men sen, man vet aldrig.

Jag lever på hoppet, ett tag till.

söndag, augusti 27, 2017

Tankar från en tjockis


Jag har haft svårt för att vistas på stränder. Det är bullrigt och stökigt, men, den största anledningen har nog alltid varit att jag inte har tyckt om att visa mig så avklädd inför andra. 

Detta tjockkomplex som jag är så trött på. Mer och mer struntar jag i det men då och då kommer tankarna susande. "Vad ska folk tycka". "Men fy vad bedrövligt tjock jag är". Sådana gånger brukar jag gå in på Stina Wollters instagram och få lite pepp. Hon är bra på det hon, att peppa.

I somras på stranden i Porec då struntade jag fullständigt i hur jag såg ut. Vi var många som inte såg ut som gängse normer, inget konstigt med det. Frimodiga människor som badade och verkade nöjda med sina kroppar. Så underbart befriande.

Jag har tänkt på en sak, just detta som folk säger, "Hon har blivit så snygg nu när hon har gått ner i vikt". Men snälla! Sluta uttryck er på det viset. Är man ful när man är tjock? Är det vad som menas när man säger så? 

Jag är så less på alla dessa diskussioner om att gå ner i vikt. Hur man gör det. Varför man gör det. Jag har hört dessa diskussioner sedan barnsben och jag är trött på det nu. Låt mig vara ifred!

En gång fick jag frågan (av en vuxen kvinna, inte ett barn): "Hur känns det att vara så tjock"? Jag blev alldeles tom i huvudet. Vad sa människan? Jag fick inte fram ett enda svar, kände mig mest bara som den tjockaste människan i världen. Så fruktansvärt stor är jag ändå inte. Sådana kommentarer är rent kränkande. Jag önskar att jag hade skällt ut människan men jag blev stum.

Så länge dessa tankar finns hos andra, så länge tror jag att vi tjockisar har mycket att jobba med. Dels att stärka vårt självförtroende, dels att våga stå upp för oss själva. Det är bedrövligt att måsta göra det men så länge som kroppsvärderingarna ser ut som de gör tror jag att det är nödvändigt.

Så snälla ni smala människor: säg aldrig åt mig vad jag ska göra för att gå ner i vikt. Det är min kropp och ni har ingen rätt att styra över den. Jag är ingen sämre människa för att jag är överviktig, så titta inte nedlåtande på mig. 

Kan vi bara komma överens om vi alla ser olika ut? Att vi har olika förutsättningar och vi kan inte jämföra oss med varandra.

Ska vi säga så då? 

Bra.

fredag, augusti 18, 2017

Rädslan får inte ta över


Det sista dygnet i Kroatien blev vi tilldelad en liten lägenhet i gamla stan istället för på det hotell jag hade bokat. I den trånga gränden var det relativt lugnt men på tvärgatan nedanför rådde "turistkaos". Mängder med barer och restauranger och massor av turister som trängde sig fram.

När vi gick där på kvällen kände jag en plötslig panikkänsla. Tänk om det kommer en bil och mejar ner oss eller om någon utlöser en bomb. 

Senare under kvällen när vi satt i vår lilla lägenhet började det smälla. Skotten ekade i den lilla gränden. Jag blev alldeles kall. Vad händer? Jag öppnade försiktigt vår dörr och tittade ut. Jag hörde inga skrik. Jag såg inga människor springa nere på turiststråket. Jag skymtade något på himlen ovanför stenmuren, insåg att det var fyrverkerier.

Det här är en ganska ny känsla, den att vara rädd för att eventuellt bli dödad när man befinner sig på sin semesterresa.

Nu har det hänt igen, denna gång i Barcelona, en av de turisttätaste städerna i Europa. Mitt på turiststråket. Jag finner inga ord för det lidande som uppstår. Men jag vet att rädslan har fått sitt fäste i mig.

"Jag vägrar vara rädd", är det många som säger och det är bra. Trots den tanken så tror jag att det finns ett litet omedvetet frö inom många av oss, ett frö av rädsla. Det kan hända även mig.

Något kan hända oss när som helst och var som helst, vi kan inte stänga in oss. Trots det finns det lilla fröet inom mig, det ger sig till känna varje gång ondskan får råda. Då gäller det att hitta en motpol, något som känns positivt. Om jag inte gör det kommer denna rädsla att ta över, ur det kommer inget gott.

Håll om varandra dessa bistra tider, visa varandra att kärleken är större än rädslan. Det är det enda vi kan göra, om och om igen.



söndag, augusti 06, 2017

Sommaren som aldrig riktigt kom igång

Vi är redan inne i augusti månad. Var tog sommaren vägen? Den med soliga, lata dagar och ljumma kvällar? Just den sortens sommar har inte existerat i år, de varma dagarna har varit få. Kanske just därför känns allt lite snopet just nu, det blev liksom ingen riktig sommar.

Tack och lov för våra dagar i Istrien/Kroatien. Där upplevde vi sol, värme och ljumma kvällar. En ynnest att få ha det så och jag är så tacksam.

                          Som jag älskar detta hus, denna plats.

                                           Och denna utsikt.

Får jag en vecka varje sommar här så är jag nöjd. Jag behöver inte uppleva fler delar av världen, inte som det känns just nu i alla fall.

Platser som känns som att komma hem, de vill man återvända till

måndag, juni 26, 2017

Midsommarhelgen är över


Så var den över, midsommarhelgen 2017. Jag blir alltid lite vemodig när en "traditionshelg" är över. Hur blir det nästa år? Kommer alla vara med?

I år var det vi, gamla mor och ungdomarna som firade, de övriga var på resa och kunde inte vara med. Traditionsenlig lunch med gamla mor, i år fick vi sitta inne för det var aningen för kallt för en frusen 94-åring. Vår yngsta spelade sen gitarr och sjöng somriga visor.

När kusinerna sedan kom plockades det blommor och gjordes midsommarstång, gamla mor satt i en stol, inbäddad i en yllefilt, och såg på. Mina svärföräldrar kom ner en stund och det blev en massa prat och skratt.

Efter stångresningen drack vi kaffe och åt jordgubbstårta, sedan var mamma trött och fick skjuts hem till stan. Vi andra grillade och åt en sen middag, därefter ett quiz som dottern hade gjort, ett svårt sådant. Kvällen avslutades med fresbeegolf i skogen men då var jag så trött så jag la mig på sängen och pustade ut.

Resten av helgen har mestadels tillbringats inomhus då det har regnat och varit kyligt. Skönt med några lata dagar med bokläsning och flera små sovstunder.

Sommaren vill inte riktigt infinna sig här i Jämtland, idag är det 8 plusgrader och regn. Om två veckor befinner vi oss (förhoppningsvis) i den lilla byn i Kroatien, där lär det nog vara varmare. Om jag längtar? Ja!


tisdag, juni 20, 2017


När man bor i Norrlands inland och försommaren bjuder på kyliga dagar då kan man bege sig till staden och besöka en keramikbutik.
Där kan man finna små bedårande, uppnosiga hundar. Priset tillåter inget köp men titta är gratis.