onsdag, maj 09, 2018

Fint besök


Varje vår återvänder ett gäng renar till åkern utanför vår stuga. Lika glad blir jag varje vår när jag ser dem. Att det dessutom är en vit ren i flocken gör mig extra glad. Det sägs att en vit ren bringar tur. Visst låter det bra?

tisdag, maj 01, 2018

Valborg

Valborg hette en av mina mostrar, ett konstigt namn tyckte jag när jag var liten. Denna valborgsmässoafton har bjudit på strålande solsken och vi har varit vid stugan och pysslat. Den första middagen ute, för detta år, intogs också.


Det är mycket kvar att göra i vårt brandskadade härbre. Taket är färdigt, likaså innerväggen. Nu ska det tapetseras, listas och läggas golv. Kaminen lär vi få vänta på då kommunen först ska ge klartecken, sen ska firman installera den, sen ska sotaren kolla den, efter det ska kommunen få beskedet från sotaren och sen ge klartecken. En process som kan bli lång. Jag hoppas på en varm försommar, annars blir det nog till att klä sig ordentligt inomhus. Kaminen är ett måste i ett gammalt hus.

Otis älskade boll har tinat fram, vilken lycka. Den är söndertuggad sedan minuten efter han fick bollen men vad gör det för en hund som älskar att ha något i munnen.

Någon brasa blev det inte, sånt la vi av med när barnen blev stora och när vi skaffade hund. Men kvällen har varit lika strålande som dagen och det kändes aningens trist att åka in till lägenheten. Men snart kan vi flytta ut, mycket snart.





onsdag, april 18, 2018

              
               Kvällssolen lyser in i rummet, 
               i huset nära fjällen.
               Vi äter fruktsallad, 
               pratar om snösmältning
               och kärleken till det skrivna ordet.

               Vårsolen som kan vara så brutal 
               i sin okänsliga styrka.
               Den ser allt,
               varje litet dammkorn blir synligt.
               Vad gör det när vänner finns,
               som strålar ikapp med det magiska ljuset.

måndag, april 09, 2018

En blå liten häst


Första gången jag läste den här dikten var i en dödsannons. Dikten slog an en ton i mig och har följt mig sedan jag läste den för första gången. I fjol målade jag en bild av den lilla blå hästen.

onsdag, mars 14, 2018

En skör tråd kan lätt brista (och denna brast sekunden efter jag hade tagit bilden).

onsdag, februari 14, 2018

Osndag med solsken och en fågel som sjöng


Idag hörde jag en fågel sjunga. Det gav mig hopp. Hopp om att  det kommer en vår. Jag och hunden tog promenaden förbi änderna vid bron, de sjöng inte, deras läten lät mer som ett bröl. 

Jag träffade en äldre dam som kom sparkande. "Men nu är han glad", sa hon och menade hunden. Ja, han älskar att gräva i snön, så han älskar denna vinter.
"Jag har bott här vid sjön i 60 år och jag har aldrig sett så mycket snö som i år", fortsatte damen.
Jag kan förstå det, snöhögarna är gigantiska.

Maken är sjuk i influensa. "Det trodde jag aldrig", var hans kommentar. Han som aldrig är sjuk har nu feber och är så risig. Jag har vaccinerat mig och hoppas att jag klarar mig från detta elaka virus. Februari måste vara årets värsta månad när det gäller sjukdomar. Är det inte influensa så är det vinterkräksjuka, som vår yngsta har fått. 

Det är bara att hålla ut. Så länge målar jag sommarbilder och längtar. Någon gång i framtiden blir det säkert sommar.

Idag är det Alla hjärtans dag, som jag är så tråkig att jag inte firar. Jag tycker inte det behöver vara en speciell dag för det, för mig gäller det alla dagar. Och det behöver inte handla om att köpa gele'hjärtan eller blommor. För mig handlar det mer om att respektera sig själv och andra. Att kunna ge beröm och vara kärleksfull året om. Och visst, det är roligt att fira men det kan man även göra andra dagar än den som någon har bestämt. 

Nu ska jag steka pannkakor till min sjuke man. Och solen fortsätter att skina.

torsdag, februari 08, 2018

Vem vill umgås med en gnällspik?


Februari. En månad som ofta "drabbar mig" på ett negativt vis. Mer värk än vanligt, håglös och tung inombords. Det är inget nytt och jag vet att det går över. Det är bara så tråkigt. Jag blir lätt irriterad och småsur, går i min egen lilla bubbla. 

Och jag märker att människor drar sig undan när man inte är på topp. Kanske inte så konstigt. Vem vill umgås med en gnällspik? Samtidigt så känns det lite skrämmande att vi inte orkar med våra medmänniskor när de inte är glada och uppåt. 

Nu har jag i alla fall hittat tillbaka till mina färger igen och pappren fylls med starka färger. Just för att jag behöver det just nu. Alltid något.