tisdag, oktober 17, 2017

Vi behöver prata om det, lyfta fram det mörka #metoo


2010 startades #prataomdet, som var en liknande kampanj som dagens #metoo. Det var på twitter det hela startades utifrån våldtäktsanklagelserna mot J. Assange. Förutom en hashtag blev #prataomdet senare en bok och en teaterföreställning. Mitt bidrag kom med i boken och i teaterföreställningen, jag läste även in delar av min text för P1:s ”Tendens”.
Ämnet är alltid aktuellt och alltid viktigt att prata om, just nu berättar fler och fler kända kvinnor om övergrepp de har varit med om. Min text känns som en viktig del i debatten just nu, därför väljer jag att lägga ut den i sociala medier.
Som 50-talist är jag uppvuxen i ett samhällsklimat där sex var tabu att prata om. I skolan fick vi en lektion i sexualkunskap, där en högröd lärarinna visade en plansch om hur kvinnor och mäns kroppar såg ut i de genitala områdena. Och mycket snabbt, fick vi en genomgång i hur ett barn blir till. Det var allt. Skamligt var det, en tyst skam som ingen pratade om. Jag minns de skräckfyllda rasterna i femman och sexan, när pojkarna drog ner oss tjejer på killtoaletten för att känna på våra bröst. De tuffa tjejerna vågade gå förbi denna helvetesgrotta och blev ibland neddragna, för att sedan fnittrande berätta om upplevelsen. Vi som inte vågade höll oss långt därifrån. Ändå kom vi inte undan, det kunde ske var som helst. Även klassens snällaste kille tog tillfället i akt och klämde på mina knoppande bröst. Skamkänslan gjorde att jag inte vågade berätta, det var inget man pratade om.
Jag minns även ”snuskiga gubben”, som bodde i samma trappuppgång som en av mina kompisar. Hur han flinande öppnade dörren varje gång vi klev in i trapphuset. ”Vill ni komma in flickor”, var hans ständiga fråga. Hur jag livrädd sprang förbi hans dörr. Och ingen pratade någonsin om det. 
Vi 50-talister växte upp, utan att prata om det. Vi träffade män, gifte oss och fick barn. Ibland kunde det glimma till under samtalen med väninnorna, en antydan om hur deras sexualliv hade ”gått i träda”. Hur de ställde upp för att tillfredsställa mannens behov. Vi som hade vuxit upp med ord som: ”Man vet ju hur männen är, de måste få sex.” Vi som vuxit upp med normen att mannen är subjektet som tar det han tycker sig ha rätt till. Vi kvinnor var objekt som skulle ge det mannen ville ha.
Jag har pratat med singelkvinnor, födda på 40- och 50-talet, som tyckt synd om gifta män. Kvinnor som ”ställt upp för dem”, eftersom männens fruar inte gjort det. ”De får skylla sig själva, de borde väl förstå att männen vill ligga med dem. Det är klart att mannen söker sig till någon annan, med all rätt.” På fullaste allvar har kvinnorna delat sina åsikter med oss gifta kvinnor, bara så vi skulle veta. 
Jag har även mött rädda gifta kvinnor som känt skam över att inte leva upp till förväntningarna om hur kärlek och lust ska vara. De kvinnor som inte längre har orkat, varken fysiskt eller psykiskt. ”Tänk om han har en älskarinna! Fast jag kan förstå honom.”
När ska detta synsätt förändras? När ska medelålders kvinnor våga säga ifrån, både till sina män och till de väninnor som tycker synd om männen? Någon måste börja. Kommer min generation och äldre någonsin att våga prata om det? Ju längre vi är tysta desto längre dröjer det innan strukturerna förändras. Hur länge ska kvinnor göra sig till offer? Vi behöver inte ”ställa upp” mot vår vilja. Kanske kan det vara så att viljan finns, om vi vågar känna efter. Om vi vågar släppa taget om skammen, som vi levt med under så många år. Men, för att kunna göra det behöver vi prata om det.
Det jag tog upp här var en liten del av de trakasserier jag och många med mig har fått utstå under åren. Allt ifrån lärare, bilskollärare, män på krogen som har gått över gränsen. Som ung vågade jag inte ryta ifrån. Vid ett tillfälle gjorde jag det på en krog i Umeå, mannen fick spel och slog mig. Han slängdes ut därifrån men var snabbt inne igen. Jag gick hem med en lårkaka och en stor rädsla.
Vi måste ta tillbaka våra liv och jag är så tacksam över alla kvinnor som äntligen vågar träda fram med sina upplevelser.
#metoo

tisdag, oktober 10, 2017

Det som inte fick hända det hände.

Jag kommer aldrig att glömma orden som min man skrek vid tiotiden igår förmiddag. "Men helvete, det brinner"!

Han var ledig igår och vi skulle ta det lugnt, plocka undan lite i trädgården men inte så mycket mer. Han hade nyss gjort en brasa i kaminen och satt i vår lilla soffa och läste en bok med vår hund bredvid sig. Själv låg jag och vilade i sovrummet.

Jag rusade upp och in till honom, tittade upp i taket och såg en fullt utvecklad brand i taket. Känslan just då, enbart skräck. Maken hämtade en slang som han kopplade in i duschen och sen klättrade han upp på taket. Han insåg snabbt att han inte skulle kunna släcka branden och jag skrek till honom att han skulle komma ner, samtidigt hade jag SOS i telefonen och hon sa bestämt ifrån att han skulle vistas på taket. 

Medan jag pratade med SOS sprang jag ut och in för att plocka med mig viktiga prylar såsom dator och kamera. En del kläder fick jag också med mig. Det kändes som en evighet innan brandkåren kom. Först kom en ambulans, sedan en av våra lokaltidningar, därefter kom sex brandbilar och tre polisbilar. 

Medan lokaltidningens reporter smög bakom träden började brandmännen att jobba. Vi kunde bara stå där och se på. Vår hund satte vi i min bil, han var rejält uppskrämd. 

Känslan att stå där och inte veta hur det skulle gå. Den känslan var ren och skär fasa.

Jag ifrågasatte att SOS skickade en ambulans, vi var ju inte skadade. När jag stod där var jag glad över att de kom, de pratade med oss på ett sätt som lugnade ner, åtminstone mig.

Det var ett väldigt pådrag och där stod vi och såg på. Det kändes som en filmscen som utspelade sig.

Poliserna gav också dom ett lugnande intryck. Vi kunde till och med skämta lite. Det var när elden var släckt och vi insåg att huset inte skulle brinna upp. Efter någon timme var branden släckt och tomten tömdes på brandmän, poliser, ambulanskillar samt alla deras fordon. Där stod vi ensamma kvar och fattade nog inte riktigt vad som hade hänt.

Tack och lov för min fina svägerska och granne som bjöd in oss till deras varma hus. Vi åt lunch och jag drack mängder med kaffe. Mats syskon kom förbi så även hans gamla föräldrar. Alla var vi upprivna men det var skönt att få prata om vad som hade hänt. Försäkringsbolaget kom efter någon timme, vilket var otroligt bra. Därefter kunde vi gå in i huset och börja städa upp.

För någon timme sen hade maken suttit i soffan som stod under fönstret. I godan ro hade han läst en bok och druckit sitt förmiddagskaffe. På några minuter förändrades allt.

I taket gapade ett stort hål, som lagades provisoriskt av maken och hans storebror.

Vi städade bort sånt som var vattenskadat, förvånansvärt lite. Vi hade räknat med stora vattenskador men så var det inte alls. 

Duxsoffan från 50-talet, som jag hade tänkt lämna till en möbeltapetserare, den var vattenskadad och hamnar på tippen. 

En sån här gång känns inte alla prylar viktiga. Ingen av oss blev skadade, huset står inte i ruiner. Mitt i oturen så känns inte allt nattsvart, även om skräcksynen av det brinnande taket kommer att följa mig länge.

Vi kommer att leja en firma som gör det som måste göras, byta tak, laga vägg och byta golv. Ett nytt kaminrör ska sättas in och det ska göras efter konstens alla regler. Det kommer att bli tufft nog ändå att våga elda igen.

Min i allt elände kändes det så fint med familj, vänner och grannar som kom förbi och undrade om de kunde hjälpa till med något. Och alla fina hälsningar på Facebook som värmde hjärtat. I nöden finns människor omkring en som hjälper och stöttar. 

Var rädd om er och varandra, man vet aldrig vad som väntar runt knuten.

Livet kan förändras på en minut. Det vet jag nu.



tisdag, oktober 03, 2017

Minisemester

Jag och våra döttrar har varit på minisemester över helgen. Vi har varit på mitt favorithotell Copperhill i Åre. Att komma in där är som att komma in i en varm famn. En speciell byggnad men så vacker i sin utformning. Personalen är genomtrevlig och får en att känna sig så välkommen. När döttrarna gick på en blåsig tur i lördags åt jag en god lunch på hotellet och därefter njöt jag i deras spa. 

Vi hade bokat en svit, två sovrum och allrum med köksdel. Och en fantastisk utsikt över Åredalen. När tjejerna besökte spa på eftermiddagen satt jag och njöt av utsikten.

Vi åt en underbar trerättersmiddag för att sen slockna ganska tidigt. Innan frukost gick jag och ena dottern och badade i spaavdelningen, vi, plus två personer till. Så underbart att få börja dagen i en varm bassäng.

Frukosten på Copperhill är precis så god som en hotellfrukost kan vara, kanske lite godare. Vem får rökt hjortstek på frukostmackan annars? Vi checkade ut vid elva och åkte ner till Åre by en sväng. På väg hem stannade vi till vid Kretsloppshuset i Mörsil och åt en god söndagsbuffe´. En kort men ack så härlig semester. Bildkavalkad följer här.

               Foaje'n, tillika baren och receptionen. Och en jättestor öppen spis.

               Den stora öppna spisen i skiffer. Rumskorridorerna löper längs långsidorna.

                                                      Rum med utsikt.

                                                    Åredalen i kvällsljus.

      Tänk er en ljummen bassäng en tidig morgon. Du är ensam. Du simmar rakt mot naturen. 

En annan bassäng, en sittvariant. Där är vattnet varmt. Man kryper ner och omsluts av värme.  Där kan jag sitta länge och bara njuta av naturen utanför.

   Söndag morgon. Jag vaknar tidigt och går ut på balkongen och andas in den friska höstluften.

Vi avslutar vår lilla semester med lunch på Kretsloppshuset, där denna underbara ljuskrona hänger.

                                        Utsikt mot en underbar trädgård.

Jag tackar för att jag har möjligheten att kunna uppleva en helg som denna. Jag lever väldigt enkelt för det mesta, just därför är det extra härligt med några dagar utöver det vanliga.



fredag, september 22, 2017

Nya stigar i livet

Idag på morgonpromenaden tog jag en annan stig än den jag brukar. Samma skog, ändå annorlunda. 

Jag tänker på det här med att vandra nya stigar i livet, att våga sig på något nytt. Jag har vandrat än hit och än dit genom livet. Ganska stressigt. Jag har gjort många nya upptäckter och varit med om stora och små upplevelser och det har varit fint.

Nu är jag ganska trött på detta irrande och mina stigar varierar inte så mycket längre. Det känns lugnt och skönt. Jag behöver inte så många nya stigar, är ganska nöjd som det är.

Hur ser dina stigar ut?



onsdag, september 06, 2017


Det är höst. Den kom så snabbt, efter en sommar som aldrig riktigt blev någon sommar. Jag trodde på augusti, att den skulle komma med värme, visst fick vi ett antal fina dagar men inget riktigt högtryck. Och nu är det höst. Det är kallt och blåsigt och löven börjar falla. 

Vi bor kvar i stugan ett tag till. Ett täcke har satts för den gamla dörren som läcker in kyla. Morgnarna börjar med att tända upp i kaminen och brygga värmande kaffe. I väggarna kör mössen gatlopp. Visst kunde livet vara aningen mer glamoröst. Men nu är det som det är. Jag kan ärligen bekänna att jag kollat på resor till värmen men ekonomin tillåter inte sådana utsvävningar. 

Nu får vi hoppas på en fin senhöst. Närmaste veckan verkar bara bjuda på moln och regn. Men sen, man vet aldrig.

Jag lever på hoppet, ett tag till.

söndag, augusti 27, 2017

Tankar från en tjockis


Jag har haft svårt för att vistas på stränder. Det är bullrigt och stökigt, men, den största anledningen har nog alltid varit att jag inte har tyckt om att visa mig så avklädd inför andra. 

Detta tjockkomplex som jag är så trött på. Mer och mer struntar jag i det men då och då kommer tankarna susande. "Vad ska folk tycka". "Men fy vad bedrövligt tjock jag är". Sådana gånger brukar jag gå in på Stina Wollters instagram och få lite pepp. Hon är bra på det hon, att peppa.

I somras på stranden i Porec då struntade jag fullständigt i hur jag såg ut. Vi var många som inte såg ut som gängse normer, inget konstigt med det. Frimodiga människor som badade och verkade nöjda med sina kroppar. Så underbart befriande.

Jag har tänkt på en sak, just detta som folk säger, "Hon har blivit så snygg nu när hon har gått ner i vikt". Men snälla! Sluta uttryck er på det viset. Är man ful när man är tjock? Är det vad som menas när man säger så? 

Jag är så less på alla dessa diskussioner om att gå ner i vikt. Hur man gör det. Varför man gör det. Jag har hört dessa diskussioner sedan barnsben och jag är trött på det nu. Låt mig vara ifred!

En gång fick jag frågan (av en vuxen kvinna, inte ett barn): "Hur känns det att vara så tjock"? Jag blev alldeles tom i huvudet. Vad sa människan? Jag fick inte fram ett enda svar, kände mig mest bara som den tjockaste människan i världen. Så fruktansvärt stor är jag ändå inte. Sådana kommentarer är rent kränkande. Jag önskar att jag hade skällt ut människan men jag blev stum.

Så länge dessa tankar finns hos andra, så länge tror jag att vi tjockisar har mycket att jobba med. Dels att stärka vårt självförtroende, dels att våga stå upp för oss själva. Det är bedrövligt att måsta göra det men så länge som kroppsvärderingarna ser ut som de gör tror jag att det är nödvändigt.

Så snälla ni smala människor: säg aldrig åt mig vad jag ska göra för att gå ner i vikt. Det är min kropp och ni har ingen rätt att styra över den. Jag är ingen sämre människa för att jag är överviktig, så titta inte nedlåtande på mig. 

Kan vi bara komma överens om vi alla ser olika ut? Att vi har olika förutsättningar och vi kan inte jämföra oss med varandra.

Ska vi säga så då? 

Bra.

fredag, augusti 18, 2017

Rädslan får inte ta över


Det sista dygnet i Kroatien blev vi tilldelad en liten lägenhet i gamla stan istället för på det hotell jag hade bokat. I den trånga gränden var det relativt lugnt men på tvärgatan nedanför rådde "turistkaos". Mängder med barer och restauranger och massor av turister som trängde sig fram.

När vi gick där på kvällen kände jag en plötslig panikkänsla. Tänk om det kommer en bil och mejar ner oss eller om någon utlöser en bomb. 

Senare under kvällen när vi satt i vår lilla lägenhet började det smälla. Skotten ekade i den lilla gränden. Jag blev alldeles kall. Vad händer? Jag öppnade försiktigt vår dörr och tittade ut. Jag hörde inga skrik. Jag såg inga människor springa nere på turiststråket. Jag skymtade något på himlen ovanför stenmuren, insåg att det var fyrverkerier.

Det här är en ganska ny känsla, den att vara rädd för att eventuellt bli dödad när man befinner sig på sin semesterresa.

Nu har det hänt igen, denna gång i Barcelona, en av de turisttätaste städerna i Europa. Mitt på turiststråket. Jag finner inga ord för det lidande som uppstår. Men jag vet att rädslan har fått sitt fäste i mig.

"Jag vägrar vara rädd", är det många som säger och det är bra. Trots den tanken så tror jag att det finns ett litet omedvetet frö inom många av oss, ett frö av rädsla. Det kan hända även mig.

Något kan hända oss när som helst och var som helst, vi kan inte stänga in oss. Trots det finns det lilla fröet inom mig, det ger sig till känna varje gång ondskan får råda. Då gäller det att hitta en motpol, något som känns positivt. Om jag inte gör det kommer denna rädsla att ta över, ur det kommer inget gott.

Håll om varandra dessa bistra tider, visa varandra att kärleken är större än rädslan. Det är det enda vi kan göra, om och om igen.